Om syftet är att skapa en fauna i samklang, varför ser man inte till helheten och beskriver vår roll i det nya, vildmarksromantiserade landskapet? Det bör väl rimligtvis tas fram riktlinjer för antal individer, var vi bäst kan bo och leva samt hur vi ska försörja oss tillsammans med de övriga ”värdefulla” rovdjuren.

Eftersom folkmängden stadigt minskar i alla skogslän så ökar risken för att även vi, som envisas med att bo här, utsätts för inavel. Det är dessutom på de flesta håll brist på hondjur varför omflyttning och utsättning av ”valpar” bör finnas med i förvaltningsplanerna.

Då det ser ut att bli svårare att bedriva boskapsskötsel och att jaga förutsätter jag att Naturvårdsverket planerar för framtida stödutfodring. Det vore väl förskräckligt om den unika, köttätande skogsmänniskan blir utrotningshotad. Jag undrar hur EU ställer sig till en sådan utveckling?

Jag tycker det är hög tid att man beaktar och utreder framtiden för alla fem stora rovdjuren utifrån såväl livskvalité som ekonomi. Hur vill vi att det ska vara om, låt oss säga 50 år, och vad har vi råd med?

Levande landsbygd är lätt att säga men är betydligt svårare att definiera med den flora av lagar, direktiv, visioner, önskemål och tyckanden som för närvarande finns på agendan.
Curt Arsander